Rasmus Grudd

PÅ GYMET

Kategori: Allmänt

Äntligen! Känslan av att få kliva in i gymet är obeskrivlig och jag använder Arnold Schwarzeneggers beskrivning av på pumpen på gymet för att ge er en inblick i min kärlek till att gyma. 
 
"Having a pump is like having sex. I train two, sometimes three times a day. Each time I get a pump. It's great. It feels like I'm coming all day."
Arnold Schwarzenegger
 
Bra citat!
 
Idag blev det ett halvtaskigt ryggpass som förmodligen kommer ge en bra träningsvärk ändå. Körde inte intensivt GVT pass idag utan lugnare för att vänja in kroppen igen då jag inte är helt frisk ännu. 
 
Så här såg passet ut:
Marklyft 5x5
Viktade Chins 5x5 (var tanken, men klarade fler! Nöjd)
Sittande bred rodd 10x4
Latsdrag 10x4
 
Blev väldigt kort men det räckte gott och väl för idag. Saknade en smal rodd och stående rodd från ett vanligt schema men det dög ändå, eftersom jag är glad att jag överhuvudtaget kunde stå upp. Imorgon är det ben vilket blir kul att testa och se den träningsvärk som kommer följa. 
 
Fick en kommentar av en läsare om att jag var snabbt på benen igen efter att ändå legat i svininfluensan. En kommentar som jag har full förståelse för. Jag måste nämligen säga att svininfluensan faktiskt var en av de värre sakerna jag varit med om, trots att jag varit med om ganska mycket saker. De tre första dagarna var helt otroliga. Enorm huvudvärk och över 40 graders feber i 3 dagar i STRÄCK. Hur mycket alvedon, ipren, tramadol eller annan medicin jag tog för att dämpa detta, så spyddes det ut. Men eftersom att jag MÅSTE åka in till akuten så fort jag får hög feber(på order av min läkare, pga cellgifter)så fick jag antibiotika fort. Jag fick ju feber klockan 5 på morgonen och var inne på akuten klockan 12 på dagen och hade tagit blodprover. Hade jag inte haft alla mediciner samt SLE i bakgrunden så hade jag aldrig åkt in till akuten för lite feber och huvudvärk såklart! Därmed kunde jag starta antibiotikakuren redan samma dag som jag "fick diagnosen" vilket gav mig en väldigt snabb återhämtning.
 
Det tog iallafall ungefär 3 dagar tills skiten försvann och sedan var det bara illamående och lite lätt huvudvärk från det där penicillinet som har spökat. Så idag är faktiskt det mesta borta förutom en liten hosta och snorighet vilket ger mig själv klartecken för gymbesök! Nu har jag även kommit hem från en promenad med min bror och sitter och sippar på min coola shaker. I locket sitter en batteridriven mixerstav som går rätt ned i shakern. Därmed mixar man proteinpulver eller annat som i en mixer, fast i en plastshake! Fett nice!
 
Nu ska här ätas något gott som min bror håller på och knåpar ihop! Mums med mat!
 
 
 

Medicineeeer

Kategori: Allmänt

Kom precis hem från ICA och har handlat lite sista minuten saker inför nyår. Det visade sig att vi inte var de enda som gjorde detta. haha. Satte mig direkt ned och började plocka ihop mediciner för den kommande veckan och insåg att jag inte låtit er läsare få se den delen av sjukdomen. Har nämligen en dosett som jag fyller på en gång i veckan, väldigt smidig och ser faktiskt ut som en liten dagbok:
 
Här är de mediciner jag tar idag:
Morgon:
Prednisolon (kortison): 15 mg 
Cellcept (cellgift) 750 mg 
Kalcium&d-vitamin combo (motverka kortisonets nedbrytande på skelett osv)
B12 (vitaminen)
Omeprazol 20 mg
Trombyl 75 mg (blodförtunnande, pga stroken)
 
Kväll:
Cellcept (cellgifter) 750 mg
Plaquenil ("SLE-medicin") 400 mg
Enalapril (blodtryckssänkande) 5 mg
 
Varje dag, vilket ser lite mycket ut för vissa kanske. Men faktum är att det där är en kraftig sänkning jämfört med för ett år sedan så för mig ser det jätte mjäkigt ut! En dålig fredagkväll helt enkelt. .. 
 
 
Idag hinner jag inte med något gymande, men gårdagens armpass fick ta den smällen eftersom det blev riiiiktigt ordenltigt. Är som sagt sjukt nöjd över mitt armpass då jag alltid går därifrån med en rejäl pump och en smärta som är både skön och obeskrivligt obehaglig i armarna. Så nu sitter jag iallafall istället med en måltidsersättande shake och extra proteinpulver tillsatt till lunch. Planerar nämligen att äta som en häst till middagen så vill spara utrymme för hästmaten och slippa bli mätt halvvägs in i nyårsmiddagen. 
 
Min mor står just nu och tillreder lite hummer och jag själv ska bara slänga iväg det här inlägget innan jag börjar göra iordning käket jag med! Ska väl börja med min berömda fetaost röra och sedan fortsätta med lite förberedelse för gratäng och hemmagjorda såser. Kommer upp med bilder och betyg senare men jääääklar vad bra det kommer bli. 

En trött kille!

Kategori: Sjukdom

Det blev en lång och stressig dag på sjukhuset med både urin och säkert 20 rör blod taget från min kropp. Som tur var åt vi väldigt god lunch så lite lycka fick jag efter en grådassig sjukhusdag. Idag var det sjukt god sushi men tyvärr kom vi när det nästan var slut så jag hann väll bara ta en 10-12 stycken innan det bara fanns vidriga kvar. Jag gillar sushi i form av lax, räkor, avocado, ägg och rullar såklart, dessutom älskar jag ingefäran och så ska det vara rikligt med wasabi till soyan! där har vi en svingod sushimix!

Var iallafall trött och kall efter allt detta då jag kom hem. Så då tog jag ett vaaaarmt och skönt bad och la mig sedan ned i sängen för att se lite two and a half men. En välförtjänt trevlig eftermiddag. Då blev jag på ovanligt gott humör.. Haha

Nu under kvällen har jag käkat en ljuvlig carbonara à la Ditte (Claudias mor) och snart är det dags att sova! Haha jag är Sveriges yngsta pensionär, utan tvekan. Det ska bli den nya sloganen på min blogg. Rasmus den 19 åriga pensionären. Klockan är typ 20.30 och jag är trött... Jaja...

Sjukdomshistoria del 3

Kategori: Sjukdom

Under del 2 slutade jag vid att jag mådde lite bättre efter alla de undersökningar jag hade gjort. Vid det här sjukhusbesöket hade även en ny läkare dykt upp på den mottagningen jag låg i. Hon var reumatologläkare men henne träffade jag bara under ett par dagar. Under dom dagarna så lyckades hon vända hela min sjukdoms situation och tack vare henne mådde jag då bättre under ett tag. Jag märkte att hon kunde sin grej helt enkelt. När jag kom hem så slängde jag iväg ett mail direkt till henne och sa att jag gillade henne och inte kände att dom andra läkarna var i samma klass som henne, men tyvärr var det inte så lätt som jag hade hoppats att få byta. Hon forskade nämligen också.

Det gick ungefär 2 veckor innan huden började bli irriterad igen och jag kände att jag sakta men säkert mådde sämre och sämre. Jag åkte in till sjukhuset för att berätta det. Fick en läkare med kinesiskt ursprung, fattade inget av vad han sa. Fick byta läkare. Fick en spanjor som man förstod ännu mindre av och som dessutom var hetsig och otrevlig. Jag åkte in 3 gånger i veckan och BAD dom göra något för att jag märkte att jag mådde så otroligt jävla uselt. Jag var trött, hade ont i huvudet och hade hög feber konstant och dessutom gjorde huden nu ont istället för att klia. När FAAN skulle dom ta tag i det? Kom slutligen in till en ny läkare, som sa: Men du, du skulle kommit in tidigare för det här ser ju förjävligt ut? Blev äntligen inlagd för en kortisonpuls "behandling", men då hade det gått på tok för långt. Tack för den.

Det började med

som sedan blev

 

och slutligen

img 1109

 
&
 
 
Vid det här laget var jag tvungen att smörja mig med babyolja för att minska sprickor i huden. Jag hade också bedövningssalva och var drogad större delen av dygnet. Men det hjälpte knappast. Kunde heller inte duscha eller bada eftersom det kändes som att man hällde kokande vatten över hela kroppen. Men vid den tiden var jag inte oroad över det som var, eftersom det redan hade skett. Vad jag var oroad över, var att detta spred sig mer och mer för varje dag som gick. Det började gå ännu mer upp i ansiktet och ner mot magen och armarna. Det skrämde nästan livet ur mig. Njuren var även i helt värdelöst skick vid den här tiden, men som tur var så är det återigen inget som påverkar mig fysiskt. Det finns faktiskt inte så mycket att skriva om den perioden eftersom det bara var en lång persiod av aj aj. Hoppas bilderna beskriver detta istället. 

Men, som en messias kom hon, min läkare som räddade mig förut. Hon gav mig en blick, tydliga order för vad som skulle ske och sedan försvann hon. Fick lite senare reda på att hon hade gått direkt och  skällt ut de läkare som hade varit skyldiga tills de hade fått skämmas. Vilket var så jävla rätt.

Nu började en hektisk tid med mycket plugg i skolan, samtidigt som att jag hade ett onormalt högt antal behandlingar. Jag ville ABSOLUT inte gå om sista året i skolan och valde därför att köra järnet trots det som hade hänt, jag har trots allt alltid haft ganska lätt för mig. Dessutom fick jag stöd av lärarna i form av längre inlämningstid osv. Så det gick jättebra faktiskt och jag är nöjd över att jag körde på och kunde ta studenten med alla vänner som jag ville. Men för att återgå till ämnet så var det ungefär 2 månader jag var inlagd för behandlingar och sedan i efterhand var det ytterligare två månader där jag trappade ner behandlingarna och sedan dess har det bara trappats ned mer och mer.

Jag fick då i början göra något som heter Plasmaferes, som var nyckeln till att allt slutade och att läkningsprocessen startade. Plasmaferes innebär i princip att man tar ut blodet från ena armen, och separerar det från plasman som innehåller antikroppar. Sedan fördes det in genom andra armen och fylldes ut med albumin. Hela den processen tog minst 4 timmar per gång och jag var tvungen att ligga helt stilla under dessa 4 timmar. Jag gjorde 30 stycken sådana behandlingar på de 2 månaderna.

Så här såg behandlingen ut och plasman som togs ut, VARJE gång

Utöver detta var det blodprover varje dag och här är ett exempel på en morgons prover:

Utöver plasmaferes var det även 2 st Mabthera behandlingar, vars syfte var att döda B-lymfocyter som skapar antikroppar. De tog 8 timmar per behandling. Självklart var det även överdrivet starka cellgiftsbehandlingar (6 st med högre dos än rekommenderat för MIN kroppsvikt) samt 6 stycken kortisonpulser som båda tar ungefär en timme (utöver de 70 mg prednisolon jag åt om dagen). Slutligen fick jag även något immunstärkande (minns inte vad det hette) så jag inte gick och blev totalsjuk via en infektion samtidigt. Alltihop på lite mindre än 2 månader.

Att jag tidigare skrivit att jag blev vanställd av detta är på grund av att jag: Blev tunnhårig som attan(cellgifterna), fick otroliga mängder vätska kring huvud & mage samt tappade alla muskler i princip(kortisonet). Var konstant röd och fläckig över hela kroppen, inklusive ansiktet och slutligen kunde svullna runt läpparna och sedan sprack de vilket inte heller gjorde mig vackrare(sjukdomen). Så allt osexigt man kan drabbas av, drabbades jag av. kuuuul

Vid den här tiden fick jag då även träffa en psykolog för att hålla psyket i schack medan jag genomgick detta, men då jag märkte att jag började läka ihop så började jag bli positivare vilket gjorde att jag kunde sluta träffa henne. Även fast jag alltid varit en positiv och naiv idiot så var det nog bra för mig att få prata med henne. Även fast det också var som i alla filmer och det kändes sjukt löjligt att prata med henne. Jag visste liksom vad hon skulle säga för att det var så allmänna fraser "hur kände du då?" "Varför tror du det blev så?" osv. Var nära på att skratta en gång för att det kändes konstigt. Det var nog inget för mig när jag tänker tillbaka.

Vid den här tiden var jag inte vidare kaxig! haha mjäk

Här hade det börjat läka på bröstet och ryggen, men inte på halsen eftersom jag alltid rörde den och glömde bort att det då sprack upp. Blev alltid lika förvånad och sen förbannad för att jag hade glömt. Men eftersom att jag generellt nu var friskare så kände jag att det var dags. Jag gick till min tidigare läkare och bad om att få byta till den nya som hjälpt mig så mycket och några diskussioner senare så löstes det mycket bra. Trots sin forskning tog hon sig an mig ändå. Är det någon med SLE i stockholms området som vill veta vad min läkare heter så är det bara att fråga i kommentarsfältet efter min mailadress så kan jag ge hennes namn privat.

Men i alla fall, när jag nu äntligen fick trappa ned lite mediciner och komma hem så kom en "liten" bristning som ett brev på posten. Sedan en till. Och en till. Jag ser ut som en zebra helt ärligt. Mina bristningar är mina ränder! haha. Men något som jag inte trodde då, var att bristningarna faktiskt bleknade med tiden. Trots att de syns när man tittar på mig så har jag lärt mig att leva med det och kan skratta åt det idag. Fick en frågan om jag hade blivit piskad eller riven på ryggen, vilket man lätt kan tro när man tittar på det. Så jag kanske ska köra på någon sådan förklaring istället? Brottas med björnar på fritiden och får lite rivsår då och då, no big deal.

Här var första bristningen jag fick, i armvecket

Men iallafall så fick jag komma hem och kunde umgås med vänner och äntligen få gå till gymet. Den 23 December, precis innan jul så hade jag lämnat blodprover och när jag då fick ett samtal på gymet av min läkare så blev jag ledsen. "Kan du komma in direkt? det ser inte bra ut, du behöver behandlas både idag och imorgon".

Nu slutade del 3 som någon spännande bok eller något där man manar folk att komma och läsa om fortsättningen, vilket jag också tänkte. Men faktiskt är anledningen mest för att texten blir så löjligt lång om jag ska skriva vidare nu. Därför tackar jag för mig och hoppas ni har en bra dag!

Sjukdomshistoria del 2

Kategori: Sjukdom

Förra gången avslutade jag sjukdoms historian vid min hudinflammation. Det som hände då var att jag fick en väldig massa kortisonkrämer, som var av den starkaste sorten. Eftersom att kortison tunnar ut huden så slutade detta i att jag fick min första bristning i armvecket.  Det var ju nästan så att jag kände mig krallig vid det tillfället, men med tiden insåg jag att det inte var en engångsföreteelse skapad av min brutala muskeltillväxt...

Men krämerna räckte inte till så vi höjde mina orala kortisonmediciner istället till ganska höga samt började koppla in nya Cellgiftsmediciner som också skulle tas oralt. Detta började göra situationen aningen bättre men för att klargöra om det var en allergisk reaktion eller en inflammation så gjordes det en hudbiopsi under mitt högra öra. Här var det en aningen knäpp läkare som skulle göra ingreppet. Först och främst, vem fan gör en hudbiopsi från ansiktet? finns ju otroligt mycket bättre ställen att skära bort en bit hud ifrån? Sedan var det även så att läkaren gjorde denna biopsi trots att bedövningen inte gav någon effekt.  Jag satt alltså och skrek medan hon långsamt skar bort en tjock bit hud från min kind.  Det var inte det skönaste jag varit med om heller kan jag berätta.

Den här sommaren åkte vi till London, vi hade tänkt åka till Malta men på grund av att jag helst inte skulle vistas i solen så åkte vi dit istället. Dagen efter att vi hade landat i London så ringde en läkare till mig som sa att min leverfunktion blivit sämre enda sedan jag hade tagit Cellgiftstabletter och var tvungen att sluta illa kvickt. Därmed gick jag endast med kortisonet då under den perioden vi var i London, där vi promenerade otrooooligt långt. Gissa vem som då blev inflammerad i sina knä- och fotleder? jajamensan, det var jag det jag! Slutligen blev även någonting runt ryggraden inflammerat vilket gjorde det omöjligt för mig att resa mig. Här blev det sjukan igen och ett dropp med 500 mg kortison kopplades in vilket gjorde att jag åtminstone kunde resa mig igen. Men knäleden gav inte med sig, så jag fick åka hem med rullstol och ha det under en vecka i väntan på att det skulle bli bättre. Det blev det inte.

Huden blev sämre och jag fick bara ondare och ondare. Därmed blev det ännu mer kortison i både dropp men också i form av en spruta. Då drog dom först ut 2 PLASTMUGGAR med ledvätska och sedan körde in kortison i leden. Efter detta började det kännas bättre! Då fick jag även börja med ytterligare ett par nya cellgiftstabletter. Det blev en medicin-cocktail varje morgon och kväll helt enkelt!

Ett "låda" per dag

Nu kunde jag äntligen börja träna hårdare igen när jag blivit av med ledproblemen vilket jag också gjorde. Jag tränade i skolhandbollen 3 gånger / vecka och gymade 5 gånger i veckan utöver det. Det enda problemet var att jag inte kunde sova, vilket var ett ganska stort problem. Men sen när jag valde att börja träna med Tyresö Handboll på kvällar så började min kropp säga emot. Dagen efter en träning så kände jag en otrolig ryggvärk på ena sidan. Jag gick till skolan och kände att obehaget växte mer och mer, jag valde att inte träna i skolan utan att bara kolla på istället. Då gjorde det så ont att sitta upp att jag var tvungen att lägga mig igen, jag la mig ner och började skratta. Mange (skoltränaren) sa åt mig att åka hem istället vilket jag gjorde. Men eftersom jag och Claudia hade bestämt att vi skulle äta middag ihop så gick jag dit, trots smärtan. Jag kommer ihåg att Claudia blev förbannad på mig för att jag bara satt och asgarvade utan anledning under middagen. Men helt plötsligt slutade jag skratta för då kunde jag inte andas längre. Så gissa vad? Det blev sjukan igen!

 
På sjukhuset fick jag feber och en otrolig huvudvärk, alltså heeeelt sjuk huvudvärk. Jag blev proppad med morfin för att underlätta andning och huvudvärk och samtidigt låg jag med 40 graders feber i flera dagar. När det äntligen började släppa så genomgick jag många undersökningar för att se vad det hade varit som orsakat detta.  Under dessa undersökningar visade det sig att jag 1. hade fått en lungsäcksinflammation vilket innebar att säcken som lungan ligger i blev inflammerad, därmed försämrades lungfunktionen kraftigt. 2. hade en "mild" hjärtsäcksinflammation vilket förändrat slagrytmen på hjärtat. 3. hade fått en stroke i huvudet. 4 hade en infektion i kroppen vilken hade orsakat febern men också en vanlig lunginflammation. Här är ett tecken på hur kraftfullt kortisonet är. Eftersom att jag förmodligen var för sjuk för att träna då, men det märktes inte eftersom att kortisonet tog bort symptomen, därmed blev jag ganska sjuk. 
 
Det här var alltså den andra delen i min sjukdomshistoria, som var en aningen jobbigare period jämfört med del 1  men fortfarande en barnlek jämfört med den kommande perioden. Här handlade det mest om att hitta en medicin som fungerade vilket tog lång tid och som gav en del konsekvenser. 

Sjukdomshistoria del 1

Kategori: Sjukdom

Att komma ihåg i detalj allt som hände då är ganska svårt. Men jag kommer ihåg att det började redan under Janurai-Februari under 2011. Då fick jag ont lite här och var, exempelvis efter ett LAN med några kompisar så kändes det ungefär som att jag hade varit i krig under natten, fastän jag bara hade suttit framför en dator ett tag. En annan sak var till exempel när Claudia tyckte jag var onormalt osocial och trött helt plötsligt på någon släktträff vi var på. Visade sig att jag hade 40 graders feber, vilket förklarade att jag inte kände mig så pigg. 
 
Efter det blev det X-antal besök på vårdcentralen och blodprover för att undersöka varför jag inte mådde bra. När jag sedan vaknade med den hemska värken i armbågen var det sjukhuset som gällde. Jag var då tvungen att sitta på en jävla trästol, trött, febrig och ledbruten i hela överkroppen bara för att jag skulle vänta på en specialläkare. Från kl 09-15.30. Det var inte det roligaste jag gjort. 
 
Men men, det konstaterades att det var fel på lederna (no shit?!) och jag lades äntligen på en säng på reumatologmottagningen ordentligt drogad med värktabletter. Jag kommer dock ihåg att min trogne vapendragare Niklas Gustavsson var först in till sjukan för att se hur jag mådde, tack till honom! Den dagen gjorde jag även ytterligare blodprover på mottagningen och när jag skulle resa mig för en lungröntgen så svimmade jag ihop. Roligt för den lilla sjuksköterskan som skulle ta emot lilla Rasmus 90 kg så jag inte slog i huvudet. 
 
När jag sen började må lite bättre så fick jag åka hem på permission (yey) för att fira min 18 årsdag med vänner och familj. Den kvällen slutade ju dock inge vidare eftersom att jag hade blåsor i munnen vilket stoppade mig från att njuta av mat och andra frestelser, och sen svullnade lederna igen...ordentligt. Det slutade med att jag fick åka ambulans tillbaka till sjukan igen, vilket förmodligen var en artonårspresent av gud. Han är en rolig kille den där gud!
 
 
Nu när jag låg inne fastslog de att jag hade SLE men det diskuterades också mycket kring min Glutenintolerans. Den hade ju faktiskt försvunnit i samband med detta? Vilket den omöjligt ska kunna göra. 
Därför måste det göras en gastroskopi!! tyckte läkarna (slang ner i halsen för att kolla tarmen, vidrigt)
Kvällen innan gastron så låg jag och vände och vred med en otrolig magvärk som slutade i att jag var tvungen att få morfin i armen för att äntligen kunna somna. På gastron såg de att Glutenintoleransen faktiskt var borta! men att jag hade 3 blödande magsår från alla mediciner. Ännu fler tabletter för att motverka detta alltså.. roligt det kan bli med mediciner ibland. 
 
Innan jag äntligen ryckt upp mig och fick åka hem igen så hade läkarna bestämt en tid för en njurbiopsi som skulle ske efter någon vecka. De skulle alltså gå in genom ryggen med ett smalt verktyg för att knipsa en liten bit från min njure och kika på den. Här hann jag bara komma hem och äta middag med familjen innan dom ringde och sa att min njure såg värdelös ut, så då var det bara att glida in till sjukan igen. Då sattes jag under tre dagar i kortisondropp á 500 mg för att snabbt bearbeta bort inflammationen i njuren. Sedan bestämde vi tid för min första cellgiftsbehandling.
 
Det var faktiskt inte så farligt. Fick svälja en tablett för att skydda urinblåsan och sedan dricka en jävla massa vatten. Mot kvällen märkte jag dock att det hade börjat klia lite på bröstet och sen när jag vaknade mitt i natten hemma hos Claudia så hade jag fått utslag över hela brösten och var helt svullen i ansikte och hals. Åkte hem och klämde i mig extra kortison så svullnaden la sig, men huden ville inte ge med sig. Något i cellgiftsbehandlingen hade alltså skapat en allergisk reaktion vilket sedan var starten på hudinflammationen jag fick. 
 
muntergöken
 
Det här är iallafall starten på sjukdomen. Vad som händer här efter kommer i flera senare inlägg, förmodligen 2 eller 3 till. Vill bara tillägga att jag hoppas folk inte uppfattar mig som en "tyck synd om mig person" vilket jag är rädd för när jag lägger upp sånna här inlägg. Jag är verkligen inte en sådan utan märker bara att folk vill veta och det med all rätt, jag själv känner att det inte finns någon mening med att försöka dölja allt som hänt.