Sjukdomshistoria del 1
Kategori: Sjukdom
Att komma ihåg i detalj allt som hände då är ganska svårt. Men jag kommer ihåg att det började redan under Janurai-Februari under 2011. Då fick jag ont lite här och var, exempelvis efter ett LAN med några kompisar så kändes det ungefär som att jag hade varit i krig under natten, fastän jag bara hade suttit framför en dator ett tag. En annan sak var till exempel när Claudia tyckte jag var onormalt osocial och trött helt plötsligt på någon släktträff vi var på. Visade sig att jag hade 40 graders feber, vilket förklarade att jag inte kände mig så pigg.
Efter det blev det X-antal besök på vårdcentralen och blodprover för att undersöka varför jag inte mådde bra. När jag sedan vaknade med den hemska värken i armbågen var det sjukhuset som gällde. Jag var då tvungen att sitta på en jävla trästol, trött, febrig och ledbruten i hela överkroppen bara för att jag skulle vänta på en specialläkare. Från kl 09-15.30. Det var inte det roligaste jag gjort.
Men men, det konstaterades att det var fel på lederna (no shit?!) och jag lades äntligen på en säng på reumatologmottagningen ordentligt drogad med värktabletter. Jag kommer dock ihåg att min trogne vapendragare Niklas Gustavsson var först in till sjukan för att se hur jag mådde, tack till honom! Den dagen gjorde jag även ytterligare blodprover på mottagningen och när jag skulle resa mig för en lungröntgen så svimmade jag ihop. Roligt för den lilla sjuksköterskan som skulle ta emot lilla Rasmus 90 kg så jag inte slog i huvudet.
När jag sen började må lite bättre så fick jag åka hem på permission (yey) för att fira min 18 årsdag med vänner och familj. Den kvällen slutade ju dock inge vidare eftersom att jag hade blåsor i munnen vilket stoppade mig från att njuta av mat och andra frestelser, och sen svullnade lederna igen...ordentligt. Det slutade med att jag fick åka ambulans tillbaka till sjukan igen, vilket förmodligen var en artonårspresent av gud. Han är en rolig kille den där gud!
Nu när jag låg inne fastslog de att jag hade SLE men det diskuterades också mycket kring min Glutenintolerans. Den hade ju faktiskt försvunnit i samband med detta? Vilket den omöjligt ska kunna göra.
Därför måste det göras en gastroskopi!! tyckte läkarna (slang ner i halsen för att kolla tarmen, vidrigt)
Kvällen innan gastron så låg jag och vände och vred med en otrolig magvärk som slutade i att jag var tvungen att få morfin i armen för att äntligen kunna somna. På gastron såg de att Glutenintoleransen faktiskt var borta! men att jag hade 3 blödande magsår från alla mediciner. Ännu fler tabletter för att motverka detta alltså.. roligt det kan bli med mediciner ibland.
Innan jag äntligen ryckt upp mig och fick åka hem igen så hade läkarna bestämt en tid för en njurbiopsi som skulle ske efter någon vecka. De skulle alltså gå in genom ryggen med ett smalt verktyg för att knipsa en liten bit från min njure och kika på den. Här hann jag bara komma hem och äta middag med familjen innan dom ringde och sa att min njure såg värdelös ut, så då var det bara att glida in till sjukan igen. Då sattes jag under tre dagar i kortisondropp á 500 mg för att snabbt bearbeta bort inflammationen i njuren. Sedan bestämde vi tid för min första cellgiftsbehandling.
Det var faktiskt inte så farligt. Fick svälja en tablett för att skydda urinblåsan och sedan dricka en jävla massa vatten. Mot kvällen märkte jag dock att det hade börjat klia lite på bröstet och sen när jag vaknade mitt i natten hemma hos Claudia så hade jag fått utslag över hela brösten och var helt svullen i ansikte och hals. Åkte hem och klämde i mig extra kortison så svullnaden la sig, men huden ville inte ge med sig. Något i cellgiftsbehandlingen hade alltså skapat en allergisk reaktion vilket sedan var starten på hudinflammationen jag fick.
muntergöken
Det här är iallafall starten på sjukdomen. Vad som händer här efter kommer i flera senare inlägg, förmodligen 2 eller 3 till. Vill bara tillägga att jag hoppas folk inte uppfattar mig som en "tyck synd om mig person" vilket jag är rädd för när jag lägger upp sånna här inlägg. Jag är verkligen inte en sådan utan märker bara att folk vill veta och det med all rätt, jag själv känner att det inte finns någon mening med att försöka dölja allt som hänt.
